Är idrottens korthus på väg att rasa?
Under en vecka i november blev svenska folket en illusion fattigare. Doping var ju endast något som förekom utomlands, bland människor som inte hade samma höga moraliska tankar om regler och rent spel som vi svenskar. En söndagseftermiddag kraschade alla höga tankar om Ludmila Engquist och hela hennes idrottskarriär och senare i veckan fick vi beskedet att proffscyklisten Niclas Axelsson åkt fast i en annan dopingkontroll. Vi hade knappt hämtat oss från de dystra minnena efter Skid-VM i Lahtis då det stolta, finska skidlandslaget kollektivt drogs in i en sorglig härva. Och kontinuerligt matas vi med nyheter att världsstjärnor inom proffsfotbollen som Edgar Davids, Jap Stam och Josep Guardiola ertappats med dopingpreparatet Nandrolon.
Jag menar nu inte att vi i framtiden ska misstänkliggöra alla svenska idrottare för att deras medtävlare (och kanske de själva) tänjer på reglerna. Det har varit svårt nog ändå under de senaste åren för enskilda idrottsmän att knyta sponsorkontrakt. Men jag tror det är hög tid att sponsorer och evenemangsarrangörer blir mycket mer noggranna med sina avtalsformer både vad gäller enskilda utövare och förbunds-/lagmässigt. Snarare är det alltså så att vi ska försöka förbereda oss lite bättre för att situationer som dessa kan uppkomma.
Den mest självklara vägen är förstås att skriva in klausuler i ett sponsorkontrakt om t ex doping eller moral/etik. Att också tydliggöra vilka påföljder det får om den sponsrade skulle bryta mot kontraktet och dopa sig. Genom att också kräva kontinuerligt redovisade dopingkontroller sätts högre krav på de enskilda individerna. Krångligt säger ni? Nåja, men den som är helt ren har ju heller inget att frukta och kanske är detta själva förutsättningen för att svenska företag fortsättningsvis ska bli riktigt intresserade av att sponsra enskilda individer.
Varför utnyttjar vi inte stjärnorna?
Vi har också en svag tradition i Sverige att använda oss av de sponsrade stjärnorna inom marknadsföringen. Inte blir det heller bättre när någon som vågat ta de första, stapplande stegen sedan belönas med Ludmilas svek. Men jämför vi med t ex USA, England och varför inte vårt grannland Norge, så är dessa länder mycket mer vana vid att se sportstjärnor, musikartister, skådespelare etc figurera i reklamkampanjer av olika slag. Varför är vi själva så svaga på detta? Beror det helt enkelt på fel valda sponsringsobjekt?
För har man valt rätt objekt, dvs en person som är aktiv inom ett område som företagets målgrupp är mycket intresserade av, så borde det väl vara naturligt att öka attraktionskraften till företaget/produkten genom att använda stjärnan som avstamp i kommunikationen. Det är ju inte direkt en slump att t ex sportföretagen använder alla slags atleter i reklamfilmer och annat. Dessa är ju bland de största idolerna för den uppväxande generationen. Även här hemma matas vi med utländska ”kändisfilmer” från Nike, Adidas, McDonald’s, L’Oréal m m, men var är våra svenska exempel? Den ”glömske” Jesper Parneviks vandring i bara kalsongerna längs fairway i Callaways reklamfilm är klassisk. Och Tomas Brolin deltog i och för sig några sekunder i en reklamfilm för Nike 1996 och nu är det tydligen Fredrik Ljungbergs tur inför sommarens Fotbolls-VM. Men på hemmaplan skulle man ju kunna önska sig lite mer kreativa genomföranden än när Kajsa Bergqvist tuggar V6 eller Pernilla Wiberg klämmer i sig en ny RisiFrutti....
Krishantering en naturlig förberedelse
Ett ytterligare sätt för företagen att skydda sig mot ”dopingskador” är naturligtvis att vara beredda på krishanteringssituationer. De flesta PR-byråer har mycket tydliga recept på detta, men har man verkligen vägt in situationer som Ludmila-kaoset åt sina kunder? Vad gäller den historien och den mest framträdande sponsorn AXA är jag tveksam. Nej, trovärdigheten för AXAs del var inte stor när VDn under de första dagarna stormade i pressen om vilken skada man lidit av dopinghistorien. Nästa dag berättades högljutt att man planerade att stämma paret Engquist osv. Först efter ca 10 dagar kommer man på den ”briljanta” idén att man kanske skulle kunna skänka de ”dopingsmittade” partierna frukostflingor till välgörande ändamål. Att man då skickar iväg dem till ryska fängelser ser förstås ut som en tanke... Men jag tror faktiskt att Stadsmissionen, svenska skolor eller sjukhus etc gärna hade tackat och tagit emot dem redan dag 1. Kanske man då också mycket snabbt kunde ha reparerat den ”skada på varumärket” som Ludmila nu åsamkat dem genom att framstå som ett företag med större hjärta än man nu gjorde.
I det långa loppet är jag säker på att sponsorerna AXA, Audi, Carnegie och Sonera Juxto hade vunnit långt mycket mer positiv publicitet och framför allt människors hjärtan om de inte så tvärt tagit avstånd från det svenska boblandslaget. Vad man lyckades med nu var bara att klart och tydligt visa att man egentligen helt struntade i den sportsliga satsningen och bara ville låna ett känt ansikte för sina marknadsföringssyften. Hade man istället omedelbart styrt om sina pengar till piloten Karin Olsson och en ny bromsare hade vi kanske trots allt haft ytterligare en framskjuten placering vid OS i Salt Lake City att se fram emot. Nu tvingas dessa ambitiösa tjejer återigen in på idrottens bakgård efter att en kort stund ha stått i rampljuset. Men finns de trots sämre ekonomiska förutsättningar, medias minskade intresse etc ändå med i toppen under OS har de åtminstone fått sin revansch, både på sin förra kamrat och på de företag som i uppförsbacken svek dem!
Anders Lindén Tango
December 2001
När ska finkulturen vakna?
Det har en längre tid förts en debatt av kulturinstitutioner och på medias kultursidor om den skattemässiga avdragsrätten för kultursponsring jämfört med t ex idrottssponsring. Tyvärr har bilden med tiden blivit allt mer skev, där kultursponsringens förespråkare med bestämdhet bl a hävdat att idrotten i sin försäljning har det mycket lättare. Detta genom att idrottssponsring med automatik skulle vara en avdragsgill kostnad för ett företag.
Så är dock inte fallet eftersom det svenska skattesystemet saknar direkta bestämmelser om sponsring. Man får – som med de flesta kostnader – gå tillbaka till vad som egentligen utgör en avdragsgill kostnad för respektive företag/organisation. För att detta ska uppfyllas ska kostnaden – vad det än vara må – ha sitt berättigande i företagets naturliga verksamhet och därmed bidra till en ökning av dess intäkter (eller om man ska vara petig åtminstone ett bibehållande av intäktsnivån). Det är också därför det är så viktigt att författa ett bra sponsringsavtal, eftersom man i detta reglerar vilka motprestationer (effekter) sponsorn får ut av den sponsorsumma man bidrar med. Kan inte sponsorn påvisa motprestationer som balanserar upp avtalssumman ses överenskommelsen som välgörenhet eller en gåva – två saker som per definition inte är avdragsgilla enligt det svenska skattesystemet.
Därmed måste man egentligen med alla former av sponsring gå tillbaka till vilken/vilka typer av kostnader som överenskommelsen avser. Exempel på dessa kan vara reklam, PR, representation, personal eller forskning/utveckling. Idrotten har där ofta kunnat gå tillbaka till reklamkriteriet genom t ex arena- eller dräktreklam som motprestation till sponsorn. Men det som fattas vid diskussionen från kulturhåll är att visa vilken påvisbar nytta en sponsor verkligen haft. Man får inte bara helt godtyckligt hänvisa till ”goodwill”, utan måste aktivt börja reda ut vilka effekter sponsorskapen haft för personal-, representations-, PR-syften eller t o m reklamvärden!
Vem bestämmer vad som är kultur?
Man känner sig från kulturhåll också motarbetade av skattemyndigheter m fl och anför dessutom att företagens vilja att satsa inom kultursponsring nu minskar. Bland annat skyller man denna minskning på två domar från Regeringsrätten under 2000 vilka skulle avskräcka företagen från kultursponsring (Pharmacia–Operan, RR2677-1998, samt Falcon–Göteborgs Ornitologiska Förening, RR2982-1996). Pharmacia fick där – troligen p g a knapphändiga sponsoravtal ända från 1990/91 – inte mer än 50% av sina sponsorinsatser godkända som avdragsgilla kostnader. Detta medan Falcon fick full avdragsrätt genom att man kunde påvisa att man aktivt utnyttjat sponsoravtalet i sin kommunikation!
Men viktigare än frågan om avdragsrätt tycker jag är en annan grundtanke. Vem bestämmer egentligen vad som är kultur? Är Tomas Ledin, Vasaloppet, Dramaten eller Tekniska Muséet kultur? Hammarbys fotbollslag, Göteborgsoperan eller Bloodhound Gang? Grafikens Hus, Cirkus Cirkör, Petter eller Swedish Bikemeet? Varför ska viss kultur anses finare än annan? Varför ska den traditionella ”finkulturen” få en särställning och berättigas till skattemässiga fördelar? Därför att kultur är nödvändigt i ett samhälle? Och i så fall, vilken form av kultur är det som är nödvändig för samhällets individer?
Antagligen skulle alla åldrar och alla grupper av människor kunna finna sin egen form av kultur som man ville värna om. Och just så egoistiskt resonerar också den s k kultursponsringens försvarare. I deras ögon är det sällsynt att den värld som t ex tidningen Eventertain bevakar skulle betraktas som ”fin” kultur. Nej, ger man finkulturen ett försprång före andra former av sponsring och events då börjar vi snedvrida konkurrensen precis som den orättvisa reklamskatt som finns inom den traditionella mediavärlden. Varför är det reklamskatt på en tidningsannons men inte på en TV-/radiospot eller på en internetbanner? Varför skulle sponsring av Operan automatiskt vara avdragsgill men inte sponsringen av en Markoolio-turné?
Lär av andra bra exempel än idrotten!
Jag tror faktiskt varken Åbro eller Unilever ens skänker en tanke åt att deras sponsringsinsatser under Hultsfredsfestivalen inte skulle vara avdragsgilla kostnader. Eller att Telia Mobile sponsrar Kalas-turnén och är rädda att få ett aja-baja från revisorn. Inte heller att Skandias Idéer för livet-projekt engagerar sig i ungdomskulturen på Fryshuset med någon större rädsla för de ekonomiska konsekvenserna. Och jag tror inte skattemyndigheten resonerar så heller.....
Antagligen är det istället så att ungdomsaktiviteter, stadsfestivaler, konserter, folkfester, rockturnéer etc helt enkelt kan bevisa att de vänder sig till vissa specifika målgrupper. Därmed har de skapat en plattform för sponsorn att med sina aktiviteter – egna eller inom ett sponsringsavtal – kommunicera med sin målgrupp och därigenom göra goda affärer (...bidra till en ökning av intäkterna...). Man får helt enkelt som sponsor ”hyra” kraftfulla argument genom att associera sig med en av målgruppen vald fritidsaktivitet. Argument som många gånger är avgörande för målgruppens attityder och preferenser när det gäller att så småningom välja en produkt eller en tjänst. Därmed är det också enkelt att bevisa att sponsringen skett i t ex PR- eller reklamsyfte.
Så snälla ”Kulturetablissemanget” – sluta oja er och klaga om att ni är orättvist behandlade! Och sluta snegla på idrotten som en måttstock till vad som är rätt och fel! Lär istället av ungdomsprojekten, lär av organisationer som Cancerfonden eller Röda Korset! Inte heller de har några lagdräkter att klistra fulla med logotyper. Men ändå utvecklas många friska, kreativa samarbetsprojekt med dem utan att den skattemässiga avdragsrätten nämns i tid och otid. Och för den delen, om sponsring av finkulturen nu är så fantastisk som det anfäktas – varför behöver då företagen ens fundera över avdragsrätten? Visst, ett sponsringsprojekt kanske blir 20-30% dyrare med hänsyn till skatteeffekten. Men levererar det ändå inte tillbaka mer värde än så relaterat till den sponsringssumma företaget investerat så kanske man bör se sig om efter nya alternativ....
Anders Lindén
Oktober 2001
CRM – ett modeord eller här för att stanna?
Begreppet CRM blir idag allt mer populärt hos företag. Alla de som sysslar med marknadsföring och information har gång på gång fått lyssna till hur viktigt CRM är av de företag som varit pionjärer inom området. Men oj, ursäkta – tänkte du på databaser nu, eller på vinstmarginalen för dina olika kundkategorier? Nej, nej, det CRM som nu är så starkt på frammarsch från gräsrötterna och uppåt är alltså Cause Related Marketing – vanlig simpel medmänsklighet, men där företag starkt engagerar sig i olika problemområden.
Historiskt sett har detta varit vanligare i t ex de anglosaxiska länderna jämfört med Sverige. Den sociala strukturen i bl a USA och England har tvingat fram ett starkt engagemang hos såväl privatpersoner som företag inom olika ”charity-program”. Men detta har också traditionellt sett blivit synonymt med att skänka pengar som rena gåvor till välgörande ändamål. Fokus flyttas idag allt oftare till att företag bidrar med sina produkter, tjänster eller speciella kompetens för att handgripligt förbättra situationen inom ett problemområde.
Begreppet Cause Related Marketing (CRM...) visar också på att det stöttade objektet verkligen används i marknadsföringssyften – men då med ett dubbelt syfte. För organisationen innebär företagets finansiella muskler att allmänheten uppmärksammas på deras frågor på ett starkare sätt än vad man själva klarat av. Företaget å sin sida skulle ändå genomfört sina marknadsföringsinsatser. Men genom att associera dem med ett gott ändamål får också de en starkare nytta genom attityd- och preferensförändringar från sina målgrupper.
TESCO och Manpower två lyckade exempel
Ett av de mest framgångsrika exemplen på CRM i England är TESCOs (dagligvarukedja) kampanj Computer for Schools. Denna kampanj har rullat sedan 1992 och innebär att TESCOs kunder får en voucher per £10 de handlar varor för. Dessa vouchers kan sedan samlas ihop för att vid ett visst antal bytas mot en komplett datorutrustning att användas i en skolklass. Kampanjen är en stor succé och föräldragrupper etc bildas kontinuerligt för att bättra på datorparken i deras barns skolor. Sedan starten beräknas datorutrustning för ca 600 miljoner kronor ha delats ut till engelska skolor! TESCO för själva också fram kampanjen som ett starkt bidragande skäl till att deras kundlojalitet ökat och att man under perioden kunnat gå förbi Sainsbury’s som den ledande dagligvarukedjan i England! Mer information kan du få på www.tesco.schoolnet2000.com
Här hemma i Sverige inleddes projektet Mission Manpower våren 2000. Egentligen är det mer än ett enskilt projekt då det har blivit bemanningsföretaget Manpowers hela sponsringsstrategi. Det hjälper företaget dels att associera sig till värden som står nära deras egen verksamhet, men dels också att tacka nej till andra, mer långsökta förfrågningar. Projektet syftar till att ge ideella organisationer som arbetar med humanitära värden hjälp till självhjälp. Manpower bidrar till de olika organisationerna med det bästa man förfogar över – sin egen personal och deras kompetens. Organisationer som BRIS, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Friends – elever mot mobbing, Alla Kvinnors Hus, Stadsmissionen etc får utifrån egna projektbeskrivningar låna en konsult från Manpower under en bestämd tidsrymd. Vem som kommer bestäms utifrån organisationens eget behov – en controller, en web-designer, en marknadsassistent, en projektledare etc. Samarbetet drivs ur ett lokalt perspektiv så att de olika Manpower-kontoren runt landet alltid har sina egna projekt. En viktig detalj som dels syftar till att stärka motivationen, engagemanget och stoltheten hos de egna medarbetarna. Men dels också ska bygga och stärka relationerna på varje ort eftersom ”all business is local”. Projektet är ännu bara i startfasen, men ändå har hela 26 st samarbeten inletts runt om i landet under 2001. Mer info kan du få på www.mission.manpower.se.
Varför är CRM en framgång?
Konsumenter och köpare har historiskt valt produkter och tjänster efter rationella beslutsunderlag. Prestanda, pris, leveransvillkor, garantier etc var grunden i all affärsverksamhet under större delen av 1900-talet. Detta följdes av mer emotionella beslutsunderlag som färg, form, status, exklusivitet etc. Men i takt med att även dessa argument tenderar att likna varandra, skapas på 2000-talet utrymme för affärsvärldens ”storytellers”. Kan man ladda sin verksamhet eller sina varumärken med en själ eller berätta en historia som skiljer sig från konkurrenternas, ökar chanserna till god kundlojalitet och lönsamma, långsiktiga affärer. Men för att detta ska lyckas genom CRM-aktiviteter krävs ett strategiska ställningstaganden från företagsledningen, såväl som en tydlig acceptans från de anställda. Det tar helt enkelt tid att vända verksamhetens fokus i dessa frågor, men för dem som lyckas finns goda affärer som belöning. Och för den delen – det gör inte heller ont att varje dag göra andra något gott....
Anders Lindén
Augusti 2001
”Välkommen till Ericsson Globe Arena”
Vilka tre elitserielag i ishockey spelar den kommande säsongen sina hemmamatcher i Kinnarps Arena, Scaniarinken respektive Löfbergs Lila Arena? Att Södertälje SKs hemmaplan haft ett bilmärke i namnet i ca trettio år reagerar ingen längre för. Men HV 71s nya Kinnarps Arena i Jönköping och Färjestads/Karlstads nya lila stolthet väcker fortfarande uppmärksamhet hos de flesta.
I USA är trenden uppåtgående för att sponsra och namnge arenor för sport och underhållning. Great Western Bank var först ut i de större sammanhangen genom att namnge Great Western Colliseum i Los Angeles redan 1989. Colliseum är hemmaplan för NHL-laget LA Kings samt NBA-laget LA Lakers. Utöver detta arrangeras förstås ett antal konserter och andra shower i arenan under ett normalt år.
Under de första åren på 90-talet fick ca 5-6 större arenor titelsponsorer i USA, men sedan 93/94 räknar man med att ca 25-30 betydande arenor får företagsrelaterade namn varje år! ”Foppa” gör t ex sina dragningar i Pepsi Center (Denver) och Mats Sundin regerar som lagkapten i Air Canada Center (Toronto). Bland andra företag som gått in i liknande engagemang finns Ericsson, FedEx, America West Airlines, Molson, GM, Compaq, United Airlines, PSINet och 3Com. Enligt färska siffror från USA är branschfördelningen bland sponsorerna ungefär flygbolag 15%, finanssektorn 15%, bryggerier/drycker 15%, teknologi/telekom 25% och övriga 30%. Även i Europa pekar trenden uppåt där bl a Reebok Stadium och Cellnet Riverside Stadium återfinns i engelska Premier League, Philips Stadion i holländska Eindhoven och Hartwall Arena ligger i Helsingfors.
Varför sponsra en byggnad?
Varför går man då in som sponsor till en simpel byggnad? Svaret finns förstås i det som allt oftare kallas för ”The experience economy” av utomstående betraktare och som vi alla som arbetar med events är en viktig del av. Det räcker inte längre för ett företag att bara synas och höras. Vill vi åstadkomma resultat måste vi lära oss att bygga långsiktiga och nära relationer med dem vi vill påverka. Att bli sponsor till/samarbetspartner med en arena och alla dess möjligheter att skapa upplevelser, spänning, minnen och positiva associationer är ovärderligt för många företag. Genom att liera sig med målgruppens fritidsintressen kommer man ett steg närmare kundens hjärta. Det handlar inte längre om att kunden enbart ska ta rationella beslut. Minst lika viktigt är att man påverkar dem emotionellt.
Ed Volkwein från Philips berättade i förra veckan på seminariet ”Sponsorship – Creating the loyalty loop” i London om hur samarbetet med splitter nya Philips Arena i Atlanta växt fram. Arenan ligger mitt i centrum, nära the Olympic Centennial Park, och har ca 20.000 sittplatser! Philips argument för att gå in i samarbetet var bl a att stärka sitt varumärke på en marknad där kännedomen om namnet varit låg (både laxeringsmedel och skruvar med namnet Philips var mer kända än elektronikföretaget!). Man fick också ypperliga representationsmöjligheter i närheten av sitt USA-kontor, samt en unik chans att tillsammans med arenans byggherrar dels bistå med övervakningskameror, biljettsystem, TV-apparater m m. Men dels också att bygga upp en virtual reality-värld med Philips-produkter som hockey-/basket-/konsertbesökarna kan utnyttja och uppleva. Här skapas alltså ett rejält mervärde för besökaren utan att biljetten för den skull kostar mer!
Volkwein berättade också en del av baksidorna med myntet. Bl a var ”big bucks” förstås något att ta i beaktande. Det handlar om betydande investeringar vid denna sponsrings-/ partnerform och långsiktigheten är också något som måste diskuteras ordentligt (Philips avtal i Atlanta löper på 18 år – med option att förlänga...). Genomslaget är också mycket starkt lokalt, hyfsat starkt regionalt, men endast med aktivt arbete blir genomslaget riktigt starkt nationellt (åtminstone i USA).
Hur kommer då utvecklingen att se ut i Sverige? Frågan är förstås hur många företag som klarar av att investera de större summor dessa affärer rör sig om och hur långt partnerskapen ska sträcka sig. Intresset från företagen är naturligtvis också avhängigt det utrymme i media man får med det nya namnet. Men kan Kinnarps och Löfbergs Lila namnge två de tre arenor där Sverige arrangerar Ishockey-VM 2002 så borde fältet öppnas för fler aktörer. Globen har de senaste 5-6 åren haft ganska stora huvudsponsorer genom först Telia samt numera Ericsson. Men ändå tror jag det tar tid innan vi får se Janet Jackson uppträda i Ericsson Globe Arena i huvudstaden....
Anders Lindén
juni 2001
Core is the word!
Efter tre dagar på IEGs Event Marketing Conference ”Core Sponsorship” i Chicago är man entusiasmerad, imponerad och fylld med nya idéer. IEG är ett stort sponsrings- och eventkonsultföretag med huvudkontoret i Chicago, vilka för 18:e året i rad arrangerade denna mötespunkt för branschen. 1.500 deltagare från företrädesvis Nordamerika (20 svenskar) nätverkade och erbjöds ett brett utbud av workshops och föreläsningar.
Temat för året var Core Sponsorship. Att ett företag är ”core” innebär att företaget engagerar sig i evenemang och aktiviteter som verkligen stämmer överens med företagets kärnvärden. Sportskoföretaget Vans har t ex i USA stängt ut megavarumärken som Nike och Reebok ur sporter som snowboard, skateboard och surfing, där målgruppen istället tar emot Vans som en kompis i gänget. Vans har valt sponsring och event marketing som huvudmedium för att nå in i (inte bara nå) sin kärnmålgrupp med budskap och produkter. Här har vi fortfarande mycket att lära eftersom alltför många företag inte använder sina rättigheter och möjligheter fullt ut.
Tre andra nyckelord som genomsyrade IEGs konferens var Relevans, Aktivera och Mäta. Relevans är när ett företags närvaro i sponsring och event marketing för det första innehåller logiska kopplingar och för det andra ger målgruppen ett mervärde. Att ett företag skall aktivera sitt sponsorskap innebär att man inte bara betalar avtalssumman utan att man budgeterar och investerar medel utöver avtalssumman för att skapa kommunikation kring evenemanget eller sponsorskapet. Att mäta effekterna har också blivit allt mer tydligt. Detta kan endast göras genom att aktörerna har väl definierade syften och mål med sina insatser. Utifrån dessa är det sedan lätt att finna mätbara storheter oavsett om det gäller försäljningsresultat, uppmärksamhetsvärden, attitydförändringar eller kundlojalitet.
Bland huvudtalarna märktes t ex David D’Allessandro, VD på Wall Street-noterade John Hancock Financial Services, som just skrivit boken ”Brand Warfare” om strategisk marknadsföring. Två av bokens tolv kapitel ägnar han åt sponsring/events, vilket måste ses som anmärkningsvärt mycket. Men så har John Hancock också fått mycket goda erfarenheter av sponsringsprojekt, bl a genom sitt engagemang i de Olympiska Spelen.
Våra nordiska representanter bland talarna, Kimmo Lipponen, sponsringsanvarig worldwide för Nokia, samt Rolf Jensen, framtidsforskare på Copenhagen Institute for Futures Studies, rönte stor uppskattning. Rolf framstod som en mysfarbror med glasögonen på nästippen, som inför 1.500 delegater på ett personligt sätt berättade om att vi med språng är på väg in i ”the Dream Society” där vi lägger alltmer vikt vid upplevelser, berättelser och erfarenheter. Kimmo å sin sida visade en välbehövlig kaxighet inför de amerikanska åhörarna genom att berätta att Nokia ser ”USA som en lokalmarknad bland andra”, något som jänkarna nog inte är alltför vana att få höra....
Vad har vi att lära ?
Det finns förstås massor att lära av erfarenheterna från den gigantiska amerikanska marknaden. Det viktigaste är kanske att man inte gör så stor skillnad som vi här hemma på som är sponsring och vad som är event... ”Event sponsorship” är en term som nämns allt oftare, vilket här hemma skulle kunna användas på t ex Göteborgsvarvet, Tjejtrampet, Volvo Scandinavian Masters eller Slottsgalan på Ulriksdal. Att driva försäljning genom butiksaktiviteter som knyter an till sponsring/events är man också superproffsiga på. Nyfikenheten och modet att testa nya, oprövade koncept är mycket större än på våra marknadsavdelningar. Och naturligtvis ligger man mycket längre fram på s k ”cause related marketing” (sociala/humanitära aktiviteter) än vad vi gör här hemma genom den syn som finns på ”charity-verksamhet” i det dagliga amerikanska samhället. Marknaden verkar också vara mer ”kommersiell” i bemärkelsen att konsumenten lättare accepterar att när ett företag går in i idrott, kultur eller andra aktiviteter och investerar pengar så är det för att göra affärer. Man ser helt enkelt lättare kopplingen ”Ingen sponsor – Inget skojigt evenemang för mig...”
Avslutningsvis ett gott råd – avsätt pengar i budgeten för resan till IEGs konferens i Chicago 2002! Med stor sannolikhet blir det, liksom de 5-6 senaste åren, en grupp på ca 20- 30 svenskar som åker, så förutom kunskapsöverföringen finns värdefulla kontakter att knyta. Tills dess vi ses där – be ”core”!
Anders Lindén
April 2001
