Maila då ditt namn, företag och din mailadress
till Anders Lindén.

Är kulturmänniskor en bortskämd samhällselit, eller kan kulturen, utöver sitt egenvärde, faktiskt vara ett verktyg för att komma till rätta med många av de problem vi har i samhället idag? I höst har diskussionens vågor gått höga om kulturens ekonomiska förutsättningar och vi anar en förväntan på ökat ansvar från näringslivets sida. Men förstår verkligen de som pekar med hela handen vad de själva begär?

Nog är de flesta av oss överens om att samhället mår bra av ett rikt och fritt kulturliv! Vi har sett många diskussioner, inte minst under hösten, om villkoren för kulturen i ett allt tuffare ekonomiskt klimat. Allt ifrån Norrköpings strukturförändringar med uttalanden om ”bortskämd kulturelit” och många upprop från kulturhåll i dyningarna efter det, till de långdragna diskussionerna om de kulturklassiska högborgarnas lokaler och verksamheter. Röster har höjts om att ekonomin är ett medel att åstadkomma ett rikt samhälle: “Tillväxt och ökade resurser kan aldrig vara ett mål i sig, utan enbart ett medel för att uppnå något annat” skrev Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm, som direkt svar på Norrköpingsdebaclet. Och han avslutade tydligt med att målet måste vara en rik och blomstrande kultur!

I flera av dessa diskussioner är det mer eller mindre uttalat (från politiskt håll) att det finns en förväntan att näringslivet tar ett större ansvar, genom att ”sponsra” kulturen i högre grad. Jag kan förvisso tycka att det vore välkommet. Fortfarande går närmare 3 av 4 sponsringskronor till idrotten enligt de årliga mätningarna från IRM (Institutet för Reklam- och Mediestatistik). På senare år har vi dock sett de sociala frågorna gå om kulturen i samma mätningar. När företag alltmer driver frågor som är betydligt större än deras produkter och tjänster, ligger denna utveckling förstås nära tillhands. Men idag borde kulturen, med sina inneboende och naturliga frågor om demokrati, kulturarv, trovärdighet, inkludering etc ha en större aktualitet än någonsin. Ser vi till mätningen från SOM-Institutet som gjordes i somras, menar allmänheten bl a att man har betydligt mycket högre förtroende för museer än för våra politiker.

Så om vi vill att de nämnda proportionerna i landets sponsringsbudgetar ska förändras, måste vi gemensamt också se till att förståelsen, kunskapen ökar kring området sponsring/samarbeten – och detta på olika håll. Jag tror nämligen inte att politiker förstår exakt vad de föreslår/begär. De förväntar sig något utan att veta exakt vad som krävs.

På ett sätt kan det vara sunt att bredda finansieringsbasen och därmed engagera fler delar av samhället och minska sårbarheten för statens vilja och stöd framgent. En sådan utveckling ligger i tiden när allmänheten (inte enbart i Sverige utan i västvärlden) förväntar sig att företagen tar ett större ansvar för viktiga samhällsfrågor.

Det finns utmaningar att komma över

Denna förändring sker dock inte i en handvändning. Tiden är för länge sedan förbi då det gick att ställa sig med håven och förvänta sig att företagsledarna ju ”ääälskar de sköna konsterna” och därför vill ge verksamheten en peng. Kulturorganisationerna behöver förstå området bättre, ta till sig näringslivets perspektiv, och sedan ha kompetens och resurser att driva förändringen samt det konkreta arbetet med detta. Allt detta tar tid, och kräver delvis en annan kompetens än den som finns etablerad idag.

Vi ser att det ibland kan vara utmanande att få detta att funka smidigt. Folk med erfarenhet av sponsring och samarbeten försvinner från kulturen för att de inte blir hörda. En oerhört allvarlig utveckling om vi antar att det leder till färre kulturmöjligheter för målgrupperna än vad som hade möjligt annars. Och samtidigt befinner vi oss i en tid som behöver kompetensen mer än någonsin.

Dessutom behövs insikten att samarbeten med näringslivet inte endast bör ses som pengar in, utan även som ett kraftfullt verktyg för att uppnå kulturverksamhetens egna mål och syften. Visst, pengarna är EN del, men det finns många fler nyttor som ett samarbete kan ge – bredare marknadsföring när företaget fungerar som megafon, kontakter med nya målgrupper, bättre möjligheter att leva upp till bred geografisk spridning, kompetens och expertis som kan delges varandra, för att bara nämna några.

För faktumet att kulturen redan innehåller mycket av just det som näringslivet idag behöver och efterfrågar, råder det ingen tvekan om. Vi ser många möjligheter till fruktbara samarbeten. Men vi ser samtidigt att näringslivet behöver få en ökad förståelse för detta, och på så sätt kunna sänka trösklarna för fler att ta del av kulturen. Kanske genom att, som vi ser flera exempel på, bekosta skolklasser att ta del av en kulturell verksamhet eller ett kreativt projekt som detta, där Microsoft hjälpt till att skapa ett alfabet för nomadfolket Fulani och därmed fört in det utspridda folkslag som talar språket in i en digital värld.

Jag vill tillägga att resonemanget ovan knappast gäller den mer kommersiella kulturen, där man redan från start varit tvungen att klara sig på egen hand. Och när vi ändå är inne på det – när ska politiker höja blicken och ifrågasätta befintliga strukturer? Hur är det möjligt att den starkast växande kulturyttringen i dag fortfarande inte omfattas när politiker talar om kultur? När 9 av 10 i den yngre hälften av befolkningen tar del av spelkulturen och när själva spelskapandet, med en mängd befattningar, har blivit en av Sveriges nya basindustrier – där råvaran är kreativitet istället för mineraler. Och när regioner alltmer behöver sätta sig in i spelens värld för att ansökningarna om medel till dem ökar. Det här är inte ett område vi kan bortse ifrån, och det består av en rik flora av olika konstformer. Så vad är egentligen kultur år 2023? Är det inte hög tid nu att ifrågasätta den inarbetade kulturdefinitionen?

Hur kan det bli bättre?

Jag vill till att börja med uppmana beslutsfattare – både inom kultur och politik – att sätta sig in i vad samarbeten mellan kultur och näringsliv faktiskt innebär i praktiken idag. Det är ärligt talat en samhällsavgörande fråga. Vi vill alla åstadkomma högkvalitativ kultur och inkludera fler, men utan bättre förståelse går vi åt motsatt håll. Ta gärna inspiration från vårt grannland Norge, där vi ser flera exempel på kulturverksamheter som samarbetar nära med näringslivet. Såvitt vi vet med liknande förutsättningar som de i Sverige, men där välvilja och framgång är utmärkande.

Från näringslivets sida skulle vi även behöva avlägsna gammeldags skygglappar. Prata MED kulturen, inte OM den, för att parafrasera en känd person. Visst, det finns en större vana att samarbeta med idrotten, men våga närma er kulturen och försök förstå dess premisser. Långt ifrån alla målgrupper (Läs: kunder, konsumenter, allmänhet, medarbetare, blivande medarbetare) är intresserade av idrott – vilket illustreras av att kulturen sammantaget har betydligt fler årsbesökare än idrotten. Och inom kulturen kan du inte bara nå många människor, utan också driva en mängd olika viktiga samhällsfrågor som är rejält angelägna för målgrupperna.

När en kulturorganisation vill undersöka området och få det att funka då? Avgörande är att verksamhetsledningen är införstådd i området näringslivssamarbeten. Att man förstår vad som krävs av organisationen, bemannar med rätt kompetens och ger tillräckliga mandat. Att ha förståelse för att lejonparten av företagen idag vill åstadkomma samarbeten med gemensamma visioner är också grundläggande för hur framgångsrika samarbetena kommer att bli.
När kulturorganisationen väl har enats om vad man vill åstadkomma med sina näringslivssamarbeten (få hjälp uppnå verksamhetsmål, nå ut bredare, utveckla det digitala, bättre marknadsföring etc) behöver man sätta sig i näringslivets sits – förstå deras affär, behov, och skräddarsy paketeringen. Och inte minst se till vad målgrupperna – besökarna, användarna, publiken, fansen – behöver och längtar efter.

Så ett avslutande råd till kulturen: Var inte rädda för näringslivet! Era frågor har aldrig varit mer under diskussion än idag och ni sitter i förarsätet och kan alltid tacka nej till ett sponsorförslag. Den stora uppsidan, det vi alla strävar efter, är att vi tillsammans kan åstadkomma mer av dessa värdefulla verksamheter för än fler människor!

Mirelle Andersson

mirelle@tangobrandalliance.se

PS

Missa inte höstens utbildning om syftesdrivna företag – Mer info via länken Det Goda Företaget