Vill du prenumerera på våra trendspaningar?
Maila då ditt namn, företag och din mailadress
till Anders Lindén.
- Home
- Sponsoravtal
- Är det svenska föreningslivet verkligen till salu?
Är det svenska föreningslivet verkligen till salu?
Under gårdagen släpptes nyheten att de båda finansmännen Christer Gardell och Ulf Rosberg är beredda att satsa 100 miljoner kronor för att lyfta svensk tennis. Kravet för deras engagemang är dock att hela Svenska Tennisförbundets styrelse avgår och ersätts med nya personer. Där Gardell själv föreslår sin partner in crime, Ulf Rosberg, som en lämplig ny ordförande. Detta borde verkligen sätta fart på eventuella undersökande journalister och oroa alla ansvariga inom Riksidrottsförbundet. För vad är egentligen priset för vår svenska idrottsrörelse och den föreningsdemokrati som råder där?
Tennisförbundets nuvarande styrelse är ju faktiskt vald i demokratisk ordning via traditionellt tillvägagångssätt på förbundets årsmöte. Utan att veta detaljerna så måste ju ändå detta ha föregåtts av ett insynsarbete från en valberedning, där distrikt och föreningar både tillfrågats inför, och varit delaktiga i, årsmötesbeslutet. Liksom alla, till Riksidrottsförbundets anslutna specialidrottsförbund, måste följa stadgar och regler. Detta demokratiska tillvägagångssätt vill nu de båda finansmännen runda genom att kasta upp en gigantisk pengasäck som lockbete. Man har redan skickat ut ett förslag på åtgärdsprogram till landets sju tennisregioner där man beskriver sina planer för att förbättra svensk tennis.
Lockbetet är naturligtvis just lockande. ”Valet står mellan svensk tennis 2.0 eller att fortsätta i gamla hjulspår. Vi förstår inte hur man ska kunna tacka nej till detta”, säger Christer Gardell till Dagens Industri. Man vill få det att se ut som att detta är ett konstruktivt förslag och Gardell menar vidare i DI-intervjun att ”en ny styrelse ändå ska diskuteras med valberedningen och läggas fram för beslut på årsmötet”. Han bedyrar också att de båda finansmännen minsann inte tjänar något själva på denna satsning, men sedan kommer bomben… Om inte förslaget röstas igenom på årsmötet i april 2026 så kommer pengarna att gå till andra sporter !
Vilken valfrihet får svensk tennis genom det sista ”hotet”? Antingen gör man sig av med, vad som tydligen i finanshajarnas ögon betraktas som, en oduglig styrelse och säkrar därmed en god finansiell utveckling. Eller så ser man de 100 miljonerna flaxa iväg till någon annan av de bådas favoritidrotter. Kanske till svensk basket som Gardell redan tidigare stöttat med en större gåva, eller de individuella skidåkare som redan fått ”några miljoner” av honom. Atleter som alla, tillsammans med ytterligare ett tiotal i olika idrotter, lustigt nog hanteras av ett av landets agentbolag som han verkar ha ett gott öga till (vilka dessutom har långvariga kontakter just inom basketsporten).
Är det så här vettiga sponsorer bör bete sig?
Igår medverkade vi på Tango på en konferens i regi av Sveriges Museer och Svensk Scenkonst. Temat under dagen var ”Vem ska betala för kulturen?” och handlade om en breddad finansiering av kulturlivet genom privata donationer, stiftelser och företagssamarbeten. En viss rädsla finns sedan länge inom kulturlivet att samarbeten med näringslivet skulle inkräkta för mycket på den konstnärliga friheten. Begreppet att ha ”armlängds avstånd” mellan kapitalet och kulturen förekommer ofta för att beskriva att företagen inte ska ha något inflytande på den konstnärliga verksamheten och kunna styra den i en viss riktning. Våra egna mångåriga erfarenheter av sponsring och samhällsengagemang pekar ju på att detta är en obefogad oro. Den ”vanlige” sponsorn är inte intresserad av att förändra laguppställningen i det lokala fotbollslaget, eller tala om för Stadsmissionen hur man borde lägga upp sitt arbete. Så varför skulle de då ge sig in på att styra vilket utbud som sätts upp på den lokala teatern?
Kulturen – och även andra samhällsnyttiga organisationer som till exempel forskningsområdet – har sedan länge fått dra nytta av privata donationer, eller stöd via företagsstiftelser. Många gånger med riktigt stora belopp i paritet med det som Gardell och Rosberg just kastat upp som en förstaserve till tennisen. Men från dessa filantropiska handlingar följer inte ett krav på verksamhetsstyrning. Vi har nyligen sett till exempel ägarstiftelserna från Wallenbergsfären, Ax:son Johnson-familjen och H&M-grundarna tillsammans donera 300 miljoner kronor till renoveringen av Kungliga Operan i Stockholm. Och grundaren till PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson skänkte i våras 50 miljoner till Kungliga Baletten för att de ska kunna sätta upp ett konkurrenskraftigt ungdomsprogram. Men i inget av fallen har kravet varit att ledningen för operan och baletten ska avgå. Så här känns det som att tennismiljardärerna bryter ny mark. Och ingen riktigt lockande sådan.
Vad blir fortsättningen på detta?
Vi har även nyligen sett i media hur hockeyfans runt om i landet protesterat mot SHLs (Svenska Hockeyligans) nya sponsor Red Bull. Trots att pengarna som SHL drar in centralt fördelas ut på alla de 14 ägarklubbarna, så har klackarna till lagen under säsongsinledningen högljutt protesterat mot att man inte vill ha Red Bull som sponsor. Bakgrunden är förstås att Red Bull internationellt köpt upp hela fotbolls- och ishockeylag i bland annat Österrike, Tyskland och USA. Rädslan att detsamma skulle ske i Sverige är ju rätt obefogad eftersom vi har den så kallade 51-procentsregeln i Riksidrottsförbundets stadgar, vilken innebär att medlemmarna måste inneha majoriteten av rösterna i ett idrottsaktiebolag och en extern finansiär därmed inte ska kunna tillskansa sig det direkta inflytandet.
Men Gardell och Rosberg har ju visat på en annan väg att gå. Tänk om detta blir stilbildande för idrotten framöver. Var går gränsen för vad prislappen blir på inflytande via styrelse och ledning om man kastar upp en pengapåse på bordet för kortsiktiga förändringar? Dataspelsföretaget Mojangs medgrundare Jakob Porser kanske vill ha ännu mer inflytande i favoritlaget Luleå Hockey som han tidigare hjälpt. Eller kanske vill Ola Serneke en gång för alla göra rent hus i IFK Göteborgs ledning och är beredd att betala för detta. Och kanske känner Rune och Johan Andersson att deras Mellby Gård skjutit till för många miljoner till Trelleborgs FF och Mjällby AIF (fast det nu äntligen verkar bli lite guldavkastning på Listerlandet…). Eller har Antonia Ax:son Johnson tröttnat på Ridsportförbundets styrelse och vill ersätta dem för en motsvarande pengapåse som tennisen nu lockas med?
Nej, mina bästa herrar tennismiljardärer. Det är en farlig väg ni stakar ut för svensk idrott och dess föreningsliv. Att köpa inflytande på detta sätt är inte ett dugg mera rumsrent än saudiska övertaganden av fotbollslag eller internationella idrottsevenemang. Det här är inte ett sätta att skapa långsiktiga samhällsnyttiga samarbeten som stora målgrupper kan dra nytta av. För det är klart att tennisförbundet kommer ha svårt att blunda för den gigantiska pengapåse som målats upp för dem. Speciellt som förbundet går miste om hela konfekten om de inte gör precis som finansmännen vill. Min undran nu är hur tennisförbundet, och kanske framför allt Riksidrottsförbundet, kan bemöta detta. Kommer några andra förbund annars att få en sväng av det magiska trollspöet och få pengar regnande ner i knät? Och kommer det då några liknande krav på styrning även för dessa? (Vad säger ni på Basketförbundet?)
Fast det är klart. Om någon multimiljardär just idag skulle vilja investera i svensk fotboll och har som krav att sparka ut en viss förbundskapten, så inte mig emot. Det vore det kanske värt.
Anders Lindén
PS
Det finns fortfarande platser kvar till våra utbildningar i november – läs mer via länkarna: