Maila då ditt namn, företag och din mailadress
till Anders Lindén.

Det är en vanlig höstvecka 2019. Bland våra pressklipp om sponsring dyker de upp igen – de ständiga rubrikerna om idrottsföreningar som inte kan betala ut löner, söker förtidsbetalningar hos sponsorer, eller blir räddade av supportrar som genomför ännu en panikartad insamlingskampanj med försäljning av mössor för tusentals kronor styck. Jag har själv varit ideellt engagerad, och jag har drivit småföretag i snart trettio år, men jag förstår fortfarande inte hur detta eviga problem bara fortsätter utan att närma sig en lösning.

Just denna vecka berättas om hur speedwaylaget Piraterna i Motala inte betalat ut de senaste lönerna och står två veckor från en konkurs. Sämre publiksiffror och lägre sponsorintäkter gör att kraschen är nära. Då känns detta ändå som rätt lågmält i ljuset av att två allsvenska fotbollsklubbar – vilket väl ändå är A-klass bland våra svenska idrottsserier – samtidigt tvingas till desperata åtgärder. Kalmar FF har gått ut och bett sponsorer om förtidsbetalningar av 2020 års medel. För att inte tala om Östersunds FK, som ju rapporterats sakna 10 miljoner kronor och ännu inte klarat av att samla in detta. Det är ju fortfarande oklart om ÖFK kan slutföra Allsvenskan, eller begäras i konkurs, uteslutas ur serien och i så fall ställa alla förutsättningar för guldstriden i Allsvenskan på ända.

Det är såklart inte det lättaste att sköta en mindre ideell förenings räkenskaper utan egentlig ekonomisk utbildning. Men det är ju inte det som är problemet här. Sverige myllrar av tiotusentals välskötta föreningar där ideella krafter i alla år sett till att debet och kredit gått ihop. Har man inte haft tillräckliga medel, ja då har man inte kunnat göra av med några pengar.

Det som både förvånar och retar mig efter att ha jobbat så många år med sponsring är alla de ”elitföreningar” vi har som så ofta står på extremt ostadig ekonomisk grund. Man siktar högt på SM-tecken och europeiska äventyr, låter de miljoner man fått in rulla, och måste i värsta fall be både sponsorer och kommuner om akut hjälp för att lösa det som föreningens administratörer misslyckats att sköta. Vad är det för mening att ha proffs och SM-vinnare på planen om man samtidigt har rena amatörer i styrelser och vid kassan?

Det är på tiden att elitföreningarna inser att de inte kan se sig själva som ideella längre. Merparten av dem omsätter mångmiljonbelopp och är därmed att se som vilket småföretag som helst. Men där företag vaktas noga av skatteregler, revisorer och förhoppningsvis duktiga ekonomer, där verkar inte samma regler gälla för en förening. Skulle jag som småföretagare ha skött ekonomin på samma sätt hade vi blivit diskvalificerade från vår verksamhet för länge sedan.

Vad gör vi åt saken då?

Det är ju inget olösligt problem jag pekar på, snarare är det en inställningsfråga. Visst kan det finnas höga ambitioner, men om medlen och marknaden inte täcker de kostnader som krävs för detta så kanske man tvingas sikta lite lägre. Inte heller är det någon riktigt bra idé att leta efter den välgörande företagaren som dumpar några miljoner på bordet som en engångshändelse. Min erfarenhet efter alla dessa år är att de pengarna snart är uppbrända och att just den föreningen gärna drabbas av samma problem inom kort igen.

Nej, istället skulle jag gärna se att Riksidrottsförbundet (RF) tog ett riktigt seriöst ansvar kring detta och startade ”småföretagarutbildningar” för föreningarna. Det finns mycket som detta skulle kunna täcka, även inom arbetsgivarfrågor, jämställdhet och annat. Men akut är ändå att förbättra föreningarnas ekonomikunskaper – både då hur man hanterar medel, men även hur man skapar merintäkter. Det finns mig veterligt inom RF t ex inga konkreta utbildningar om hur man arbetar med sponsring på ett modernt och attraktivt sätt för att företagsmarknaden ska bli intresserade och förstå värdet av ett ideellt föreningsliv. Istället spelar de flesta säljare på exponering eller att ”man ju behöver ett lag i bygden”. Ihåliga argument som oftast inte skapar värde för sponsorerna. Ska man lyckas med sponsringsarbetet så måste man se det sponsrande företaget som en kund vilken man vill göra nöjd, inte en pengapåse som man bara kan ösa pengar ur. Skulle detta vara helt omöjligt för RF att administrera, så är det ju specialidrottsförbundens (dvs fotboll, handboll, simning etc) sak att ta ansvar för just sina föreningar. Detta kanske också är lättare eftersom de egna föreningarna förmodligen står inför likartade problem. Det är lättare att finna goda argument till varför man ska sponsra simföreningar på olika nivåer, än föreningar från 71 olika idrottsförbund.

En annan väg att gå är ju att kanske se över vilka typer av samarbeten man som förening har med sina sponsorer. Det är t ex ofta stort fokus på att hitta en mediesponsor, vilken står för ”gratis” medieutrymme åt föreningen. Men varför gör man inte likadant när det gäller ekonomifrågan? Det kanske är ännu viktigare att skapa ett avtal med en bank där deras ”betalning” är att stå vid föreningens sida i det ekonomiska arbetet. Att se över, varna och förhindra när föreningen är på väg åt fel håll. Den ekonomiska kunskapen behöver ju inte heller komma från en bank. Har man en tillverkningsindustri på orten som den största sponsorn, kanske en del av sponsorsumman ska vara löpande tillgång till deras kompetenta ekonomer…

Det här senaste är för mig en självklarhet att lösa. För inte så många år sedan hade Frölunda Indians en akut ekonomisk situation. Det var så illa att Göteborgs Kommun var tvungna att skjuta till ett snabblån om ca 20 miljoner kronor. Vänta nu, läs det där igen…. Man var tvungen att ta hjälp av kommunala skattemedel för att lösa den uppkomna situationen! På högsta elitnivå i en av våra två största arenaidrotter…. !! Samtidigt kunde vi räkna in 11 stycken sponsorer inom bank- och revisionsområdet. Kunde ingen av dem på ett tidigt stadium ha blivit vidtalad och gått in med professionell hjälp? Rimligt sett borde ju då situationen kunna ha förhindrats.

Det är väl också ett måste att extern hjälp kommer in på ett tidigt stadium, dvs innan de stora spelaravtalen skrivs på, skenande intäktsbudgetar sätts upp, eller skrytsamma arenabyggen börjar ta fart. Hjälpen måste finnas där i tid innan föreningen har bundit upp sig i avtal som gör att de inte klarar den dagliga ekonomin. Det vore också en lättnad om föreningarna hade lite mer självrannsakan. Tänk om vi till slut skulle slippa de alltför ofta återkommande raderna i media att ekonomin gått överstyr ”eftersom sponsorerna svikit”…..

Det är naturligtvis inte deras fel om ekonomin kraschar även om det är det gängse uttrycket. Skälet är ju att produkten helt enkelt inte lockar lika starkt i dagens konkurrens. Det är skönare att kolla Premier League på TV än att stå i snålblåsten på en bandyplan, det är mer intressant att sponsra en samhällsorganisation än den lovande skidåkaren på orten. Ska man överleva får man antingen leverera en för publiken relevant produkt, eller rätta mun efter matsäcken. Man kanske inte kan jaga SM-guld varje år bara för att man vann tre i rad under 70-talet. Kanske har pendeln svängt åt andra klubbars håll, de som tagit generationsväxling på allvar, de som tidigt integrerat nyanlända in i sin ungdomsakademi och slipper betala dyra värvningar, eller de som bemödat sig om att faktiskt skaffa sig ekonomisk kunskap för att slippa den kris som alltid drabbar den som stoppar huvudet i sanden…

Anders Lindén

anders@tangobrandalliance.se

PS

Vill du bli bättre på sponsring – missa inte våra resterande utbildningar under hösten:

7 november – Sponsring 2020 (Grundkurs)

28 november – NYHET!  Det Goda Företaget (Om syfte, samhällsansvar och CSR)