Maila då ditt namn, företag och din mailadress
till Anders Lindén.

Det har en längre tid förts en debatt av kulturinstitutioner och på medias kultursidor om den skattemässiga avdragsrätten för kultursponsring jämfört med t ex idrottssponsring. Tyvärr har bilden med tiden blivit allt mer skev, där kultursponsringens förespråkare med bestämdhet bl a hävdat att idrotten i sin försäljning har det mycket lättare. Detta genom att idrottssponsring med automatik skulle vara en avdragsgill kostnad för ett företag.

Så är dock inte fallet eftersom det svenska skattesystemet saknar direkta bestämmelser om sponsring. Man får – som med de flesta kostnader – gå tillbaka till vad som egentligen utgör en avdragsgill kostnad för respektive företag/organisation. För att detta ska uppfyllas ska kostnaden – vad det än vara må – ha sitt berättigande i företagets naturliga verksamhet och därmed bidra till en ökning av dess intäkter (eller om man ska vara petig åtminstone ett bibehållande av intäktsnivån). Det är också därför det är så viktigt att författa ett bra sponsringsavtal, eftersom man i detta reglerar vilka motprestationer (effekter) sponsorn får ut av den sponsorsumma man bidrar med. Kan inte sponsorn påvisa motprestationer som balanserar upp avtalssumman ses överenskommelsen som välgörenhet eller en gåva – två saker som per definition inte är avdragsgilla enligt det svenska skattesystemet.

Därmed måste man egentligen med alla former av sponsring gå tillbaka till vilken/vilka typer av kostnader som överenskommelsen avser. Exempel på dessa kan vara reklam, PR, representation, personal eller forskning/utveckling. Idrotten har där ofta kunnat gå tillbaka till reklamkriteriet genom t ex arena- eller dräktreklam som motprestation till sponsorn. Men det som fattas vid diskussionen från kulturhåll är att visa vilken påvisbar nytta en sponsor verkligen haft. Man får inte bara helt godtyckligt hänvisa till ”goodwill”, utan måste aktivt börja reda ut vilka effekter sponsorskapen haft för personal-, representations-, PR-syften eller t o m reklamvärden!

Vem bestämmer vad som är kultur?

Man känner sig från kulturhåll också motarbetade av skattemyndigheter m fl och anför dessutom att företagens vilja att satsa inom kultursponsring nu minskar. Bland annat skyller man denna minskning på två domar från Regeringsrätten under 2000 vilka skulle avskräcka företagen från kultursponsring (Pharmacia–Operan, RR2677-1998, samt Falcon–Göteborgs Ornitologiska Förening, RR2982-1996). Pharmacia fick där – troligen p g a knapphändiga sponsoravtal ända från 1990/91 – inte mer än 50% av sina sponsorinsatser godkända som avdragsgilla kostnader. Detta medan Falcon fick full avdragsrätt genom att man kunde påvisa att man aktivt utnyttjat sponsoravtalet i sin kommunikation!

Men viktigare än frågan om avdragsrätt tycker jag är en annan grundtanke. Vem bestämmer egentligen vad som är kultur? Är Tomas Ledin, Vasaloppet, Dramaten eller Tekniska Muséet kultur? Hammarbys fotbollslag, Göteborgsoperan eller Bloodhound Gang? Grafikens Hus, Cirkus Cirkör, Petter eller Swedish Bikemeet? Varför ska viss kultur anses finare än annan? Varför ska den traditionella ”finkulturen” få en särställning och berättigas till skattemässiga fördelar? Därför att kultur är nödvändigt i ett samhälle? Och i så fall, vilken form av kultur är det som är nödvändig för samhällets individer?

Antagligen skulle alla åldrar och alla grupper av människor kunna finna sin egen form av kultur som man ville värna om. Och just så egoistiskt resonerar också den s k kultursponsringens försvarare. I deras ögon är det sällsynt att den värld som t ex tidningen Eventertain bevakar skulle betraktas som ”fin” kultur. Nej, ger man finkulturen ett försprång före andra former av sponsring och events då börjar vi snedvrida konkurrensen precis som den orättvisa reklamskatt som finns inom den traditionella mediavärlden. Varför är det reklamskatt på en tidningsannons men inte på en TV-/radiospot eller på en internetbanner? Varför skulle sponsring av Operan automatiskt vara avdragsgill men inte sponsringen av en Markoolio-turné?

Lär av andra bra exempel än idrotten!

Jag tror faktiskt varken Åbro eller Unilever ens skänker en tanke åt att deras sponsringsinsatser under Hultsfredsfestivalen inte skulle vara avdragsgilla kostnader. Eller att Telia Mobile sponsrar Kalas-turnén och är rädda att få ett aja-baja från revisorn. Inte heller att Skandias Idéer för livet-projekt engagerar sig i ungdomskulturen på Fryshuset med någon större rädsla för de ekonomiska konsekvenserna. Och jag tror inte skattemyndigheten resonerar så heller…..

Antagligen är det istället så att ungdomsaktiviteter, stadsfestivaler, konserter, folkfester, rockturnéer etc helt enkelt kan bevisa att de vänder sig till vissa specifika målgrupper. Därmed har de skapat en plattform för sponsorn att med sina aktiviteter – egna eller inom ett sponsringsavtal – kommunicera med sin målgrupp och därigenom göra goda affärer (…bidra till en ökning av intäkterna…). Man får helt enkelt som sponsor ”hyra” kraftfulla argument genom att associera sig med en av målgruppen vald fritidsaktivitet. Argument som många gånger är avgörande för målgruppens attityder och preferenser när det gäller att så småningom välja en produkt eller en tjänst. Därmed är det också enkelt att bevisa att sponsringen skett i t ex PR- eller reklamsyfte.

Så snälla ”Kulturetablissemanget” – sluta oja er och klaga om att ni är orättvist behandlade! Och sluta snegla på idrotten som en måttstock till vad som är rätt och fel! Lär istället av ungdomsprojekten, lär av organisationer som Cancerfonden eller Röda Korset! Inte heller de har några lagdräkter att klistra fulla med logotyper. Men ändå utvecklas många friska, kreativa samarbetsprojekt med dem utan att den skattemässiga avdragsrätten nämns i tid och otid. Och för den delen, om sponsring av finkulturen nu är så fantastisk som det anfäktas – varför behöver då företagen ens fundera över avdragsrätten? Visst, ett sponsringsprojekt kanske blir 20-30% dyrare med hänsyn till skatteeffekten. Men levererar det ändå inte tillbaka mer värde än så relaterat till den sponsringssumma företaget investerat så kanske man bör se sig om efter nya alternativ….

Anders Lindén

Oktober 2001