Kommunen, Sveriges största sponsor?

Knappt hade Uppdrag Gransknings TV-program om Leksands IF, eller snarare Leksands Kommun, fallit i glömska förrän nästa idrottsklubb och kommun (Mora) kommer fram som de som inte kunde räkna. Det verkar inte finnas något slut på föreningar eller klubbar som är på obestånd och frågan är hur det kommit sig. Är det ett resultat av extremt obegåvad ekonomisk skötsel, vilket det ju verkar som vid en första anblick, eller kan det finnas andra parametrar? Och framförallt, finns det någon lösning på situationen?

Kostnader vs intäkter

Låt oss börja med en crash course i ekonomi: Driver du ett företag måste ditt företag ha högre intäkter än kostnader för att du ska kunna få din utkomst av företaget, dvs leva på det. Är det så att dina intäkter sjunker får du antingen anpassa kostnadsposten så att den sjunker mer, eller lägga ned företaget. Är du så lyckligt lottad att du har pengar i kassan har du kanske råd att ta ett eller ett par förlustår, men oftast inte mer. Det som gäller för företag gäller i stort sett även i idrottsföreningar och idrottsklubbar. Intäkterna bör överstiga kostnaderna, i vart fall ska de ta ut varandra (man behöver kanske inte visa vinst i en förening även om det såklart är bra).

Kommande kostnader och intäkter brukar man uppskatta i det som kallas en budget. Man listar helt enkelt alla kostnader och intäkter som man mer eller mindre säkert vet att man kommer att ha det närmaste året. Och det är här som det verkar bli knivigt i en del föreningar/klubbar. Kostnadssidan verkar sällan bjuda på några stora avvikelser, även om det emellanåt sker kostnadsökningar som inte budgeterats för. Intäktssidan däremot, där verkar det generellt råda total avsaknad av verklighetsanknytning. År ut och år in budgeteras för ökade biljett- och sponsorintäkter. Gärna med x% ökning per år lite slentrianmässigt. Detta trots att man varken adderar värde till publiken eller till sponsorerna. Och har man satt intäktssidan så balanserar man ju sedan bara kostnadssidan mot den…

Samtidigt i den verkliga världen sker det en utveckling som motverkar att intäktssidan skruvas upp. I princip all underhållning, sport som annat, är endast ett par klick bort till en försumbar kostnad. Samtidigt skär företagen, de potentiella sponsorerna, kostnader bäst de kan eftersom intäkterna minskar p g a pressade prislägen. Ökningen i intäkter uteblir, det är t o m troligare att de minskar. Då sker ofta något märkligt. ”Sponsorerna svek” eller ”Publiken uteblev” är rubriker som avlöser varandra. Men handen på hjärtat, är det verkligen så, eller är det så att föreningen/klubben misslyckats med sin omvärldsbevakning? Hur som helst så är det i detta skede som kommunen kliver in.

Vad är kommunens roll?

I kölvattnet av Uppdrag Gransknings program om Leksands IF och deras nära samarbete med kommunen har det pratats högt och lågt om ekonomisk doping. Det är många som hävdar att en idrottsförening/klubb som med ekonomiska förutsättningar som de ”egentligen” inte har skaffar sig sportsliga fördelar gentemot sina konkurrenter. Genom exempelvis spektakulära inköp av spelare, en välrenommerad tränare eller möjligheten till en försäsong som inga andra konkurrenter mäktar med. Men är detta verkligen ekonomisk doping?

Det bör väl vara upp till varje kommun (inom lagens gräns) att agera som man vill för att utveckla kommunen, och dess varumärke, så länge som man spelar med öppna kort. Jag ser ingen skillnad på att en kommun investerar några miljoner i en ny pay-off som man sedan klistrar bussar och tunnelbanestationer fulla med i hopp om att få folk att flytta till kommunen, eller att man investerar samma miljoner i en elitförening som åker land och rike runt och sprider kännedom om och intresse för kommunen. Kan kommunen visa att de får ett värde i paritet med vad de investerar så är det i mina ögon inget att bråka om. Att önskat resultat uteblir, och kommunen då är den som framställs som ”välgörare”, bör väl inte ses som doping?

Ska vi se på det hela med ärliga ögon så är det ett faktum att Sverige är för litet till population för att kunna ha så många ”elitlag” på konkurrenskraftig internationell nivå och i de flesta sporter är vi för dåliga för att attrahera pengar från rättighetsbolag (gällande TV- och medierättigheter). När företagen som sponsrar ställer (högre) krav på return on investment eller return on objectives kommer fler och fler föreningar/klubbar att bli utan sponsorpengar. Så är det bara.

Vem är morgondagens elitlagssponsor?

Om kommunerna tvingas/upphör med att vara sponsorer, eller snarare som det faktiskt är idag, vara de som täcker upp skillnaden mellan kostnader och intäkter för att hålla en förening/klubb på en viss nivå – vilka ska då kliva in och agera? Vem vill eller kan göra det? Ingen tror jag. Förutom kanske några få som har pengar och en extrem passion för en förening/klubb. Så vad händer då? Som jag ser det finns två scenarion att välja mellan:

1. Föreningarna/Klubbarna anpassar sin kostnadsmassa efter de verkliga intäkterna, av proffs framräknade (ett företagsnamn på en liten arena i en liten stad kommer aldrig ge flera miljoner/år i intäkt…). Kostnaderna kommer också behöva skäras ordentligt och här ligger det en svårighet – det finns krav på hur arenor ska se ut, säkerhet runt evenemang etc, vilket skickar kostnaderna i höjden. Här måste idrottsrörelsen i stort se över vilka krav som ställs och vad de verkligen medför för idrottslivet i Sverige.

2. Kommunerna fortsätter som sponsorer, dvs de sätter tydliga mål för sin investering och detta sker helt öppet. I bästa fall låter man kommunmedlemmarna bestämma vad som ska sponsras. Vad är det som säger att jag som kommunmedlem inte vill vara med och investera i vårt elitlag eftersom jag tror att det attraherar såväl arbetstillfällen som bra invånare till kommunen? Eller vad är det som säger att det inte rent ekonomiskt kan bli en bra affär för en kommun att vara mycket delaktig i föreningens utveckling, elitlaget inkluderat? Elitlagets framgång kanske möjliggör för kommunen att få arrangera ett stort mästerskap eller flera. Eller lockar företag, med många arbetstillfällen, att etableras i kommunen.

Vad jag däremot inte vill är att vara med och betala för föreningens/klubbens drömmar, okunskap och fantasibudgetar. Och jag vill inte heller att det kommer som en överraskning i efterhand att jag varit delinvesterare.

Emil Didrikson

Tango Sponsring


av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *