26 Sep 2017


Det är inte alltid så lätt som man kan tro, eller…?

Drygt tre veckor har gått sedan Stadium lanserade kampanjen #Fillthestadium. Med hjälp av idrottsprofiler som t ex Sarah Sjöström, Linnéa Claeson och Kosovare Asllani uppmanade sportkedjan allmänheten att skicka in sms i form av emoijklappar. När 50 000 emojis uppnåtts – “lika många som antalet läktarplatser på Sveriges största arena (Friends) – skulle Stadium skänka en miljon kronor till Riksidrottsförbundets (RFs) arbete för jämställdhetsprojekt. Detta för att sätta ljuset på att Sveriges kvinnliga idrottare uppges få 2,9 MILJARDER kronor mindre i stöd än de manliga kollegorna.

Knappt 14 timmar efter att kampanjen rullats ut nådde sportkedjan målet på att få 50 000 sms. I skrivande stund har Stadium fått drygt 100 000 sms. En fantastisk succé kan tyckas. Men kampanjen har fått både ris och ros. Jag tänker i denna krönika inte uttala mig om kampanjen som sådan och vad jag anser att syftet med den är, utan denna krönika tar istället sikte på det som är grunden till kampanjen, nämligen snedfördelningen av pengar.

Hinder för jämställdhet

Enligt Stadium är syftet med kampanjen att belysa och förändra den snedfördelning av pengar som enligt dem föreligger mellan idrottande män och kvinnor i Sverige. Jag citerar: ”Förra året fick svenska idrottsmän 2,9 miljarder kronor mer än sina kvinnliga kollegor. Och det är lågt räknat, enligt Björn Anders Larsson vid Idrottsekonomiskt centrum.”

Jag har försökt att hitta utredningen som dessa siffror bygger på – inte för att jag inte tror att de stämmer – utan för att försöka se vad som innefattas i de 2,9 miljarderna. Det är enligt mig nämligen viktigt i diskussionen. Är det endast kommunala ”bidrag” och kommunala sponsorpengar är det ju helt fel och strider dessutom troligen mot Kommunallagen (bl. a. KL 2:8). Men är det även sponsorpengar från privata företag inräknat så blir saken något annorlunda, i vart fall om vi utgår från att företagen är någotsånär vinstfokuserade och ser sin sponsring som kostnader för intäkternas förvärvande och vill ha avdragsmöjlighet för sin investering. Man gör det lite för lätt för sig om man säger ”men sponsra tjejer med lika mycket d唝.

Ett företags kostnader är avdragsgilla om de syftar till att öka eller bibehålla intäkter för företaget (16 kap. 1§ Inkomstskattelagen). Det finns i Sverige inga speciella regler som hanterar den skattemässiga hanteringen av sponsring, eller mer bestämt rätten till avdrag för sponsorinvesteringar. Att gåvor inte är avdragsgilla regleras däremot i lagen (9 kap. 2§ IL) och en gåva föreligger om det sker en frivillig förmögenhetsöverföring i syfte att berika mottagaren. Vid bedömningen av avdragsrätt för sponsring är gränsdragningen mot gåva av avgörande betydelse. Av den begränsade praxis som finns på området framgår att det är sponsring när 1) Syftet inte är att berika mottagaren; vi brukar kalla det att syftet är kommersiellt och 2) Det finns direkta motprestationer till sponsorn; exempelvis en annonsplats i ett matchprogram, rätt att få träffa dirigenten 2 ggr/år, biljetter till en match/event etc. För att man skall uppnå avdragsrätt krävs dock även att 3) Motprestationerna redovisas/värderas till gällande marknadsvärde och att 4) Motprestationerna verkligen används av sponsorn. Den SUMMA man till slut får avdragsrätt för är det av Skatteverket bedömda marknadsvärdet av de motprestationer man nyttjar.

Och det är här som det blir knepigt i debatten om ett monetärt jämställt idrottssverige. Skatteverket är de som ska bedöma värdet i ett sponsringssamarbete (motprestationerna) och fram till dags dato så har de alltid tagit den enklaste vägen och värderar och accepterar i princip bara avdrag för materiella värden (s.k. tangibles). Vi pratar alltså biljetter, annons-/eventytor, föredrag med tränare, nyttjande av en lokal etc. Men detta är inte den rätta vägen. Den rätta vägen, eller ska vi säga den rättvisa vägen, är att även beakta, värdera och bevilja avdrag för immateriella värden (s.k. intangibles), det som vi i sponsoravtal ofta kallar ”rätten att associera sig med xxxxx”. Sponsrar man t ex de Olympiska Spelen (eller rättare sagt Internationella Olympiska Kommittén, IOK) så får man rätten att använda de fem ringarna globalt. I princip inget mer. För 200 miljoner US-dollar per OS…

Skatteverkets okunskap om modern sponsring, samt oviljan att acceptera att sponsring av idag till stor del handlar om associationsvärden, är enligt oss en anledning till att det ser ut som det gör med snedfördelningen av pengar. Givet att mycket kvinnlig idrott levererar lägre värden på sina materiella motprestationer (det är ju de s.k. marknadskrafterna med publik etc som styr detta) i ett sponsorsamarbete jämfört med manlig idrott blir utfallet att det blir dyrare för ett företag att sponsra jämställt. Att investera 100 000 i ett manligt allsvenskt fotbollslag ger troligen full avdragsrätt eftersom de utan större problem kan leverera materiella motprestationer till ett lika stort värde. Samma investering i ett kvinnligt allsvenskt fotbollslag ger inte alls med samma säkerhet full avdragsrätt, eftersom de har mycket svårare att få fram materiella motprestationer till ett värde av 100 000. Men kunde man däremot få fullt avdrag även för associationsrätten skulle dagens situation kunna förändras relativt mycket. Relativt enkelt.

Konklusion

Någon tvekan om att det råder en ekonomisk snedfördelning mellan män och kvinnor i idrottssverige finns nog inte. Varför det ser ut som det gör beror säkert på flera faktorer och jag har i denna krönika försökt påvisa att det i vart fall inom den privata sektorn finns en skattemässig faktor, eller en kostnadsfaktor om man vill uttrycka sig krasst (det är ju absolut inte förbjudet att sponsra något som inte är avdragsgillt, men det blir ju en skattekostnad på ca 25% extra ovanpå avtalssumman). Och denna skattemässiga faktor, dvs att Skatteverket inte tar hänsyn till, värderar och ger avdrag för associationsrätt kan leda till två högst tänkbara scenarier.

  • För företag som vill använda både manlig och kvinnlig idrott i sin kommunikation och samtidigt vara jämställda i sin investering så blir det med all sannolikhet dyrare för företaget att sponsra den kvinnliga idrotten. Detta lär ju avskräcka en del företag från att investera i kvinnlig idrott – men kan å andra sidan faktiskt locka dem som vill framstå som ett s.k. syftesdrivet företag.
  • För att inte avskräcka företag från att investera i kvinnlig idrott så börjar kvinnlig idrott att undervärdera sig, dvs man sätter ett pris som man tror köparen vill betala – inte vad det faktiskt är värt (objektivt sett). Förutom att vi alla vet att det är svårt att få upp priset när man väl en gång tryckt ner det, så är det troligen även väldigt demoraliserande.

Båda scenarierna ovan driver på den skillnad som redan idag finns. Vore jag Stadium och brann för frågan om att få en jämnare fördelning av idrottspengakakan (från privata företag) skulle jag – snarare än att ge pengar till RF för att driva ett jämställdhetsarbete – sponsra flera hundra, kanske tusen, kvinnliga idrottsrättigheter och yrka avdrag för associationsrätten i den årliga deklarationen. Och sedan driva frågan i domstolen om detta skulle behövas. Den kostnad de eventuellt åsamkas för detta, lär vara avsevärt lägre än vad de nu lagt på att skapa reklam och köpa reklamutrymme i flera veckor för att driva #Fillthestadium….

Om vi kan förändra Skatteverkets syn på sponsring och avdragsrätten för sponsringsinvesteringar är mycket vunnet i kampen om ett monetärt jämställt idrottssverige. För idag, när den s.k. syftesdrivna kommunikationen är het, att göra gott är det nya svarta och att vara jämställd är något som alla vill (läs: ska!) vara, så finns det ju fantastiska möjligheter för kvinnlig idrott att ta för sig av den privata idrottspengakakan. Givet också att damidrott i mångt och mycket är helt befriat från de problem som herridrott lever med, såväl vad gäller utövare som åskådare, finns det värden fina att kapitalisera på! Men detta hindras enligt mig av gällande rätt.

Emil Didrikson